I TVM kan alla vara som de vill. Ingen är utanför och ingen diskrimineras för att de är på ett visst sätt. Så har jag alltid känt inför min andra familj: TVM. Alla människor i TVM är så snälla och alla skämt är vänligt menade.
Jag vill gärna att TVM ska fortsätta att vara den perfekta familjen för mig men man bör ändå se förbi den dimma av perfektion som man så gärna målar upp. Några olika fenomen har jag funderat över och kommit fram till att vi inte sköter perfekt.
Det första är öppenheten. Vi släpper in alla i gemenskapen och vi är världens trevligaste sällskap. Är det någon som tror att det helt och hållet kan vara så? Visst är TVM en härligt tätt sammansluten gemenskap där alla kan prata med alla men det är just det som är faran! Om någon som inte är väldigt pratglad eller öppen kommer och försöker ta del av vår gemenskap så fungerar det inte. Man måste faktiskt ta för sig av det man vill ha. Även om många är beredda att dela med sig hur mycket som helst så ser man inte bortom sin trånga värld. Man kanske inte inser att man måste öppna sig mer mot omvärlden och dela sin täta gemenskap med lite nya människor ibland. Det gör både oss och dom lyckligare. Eller ”oss” och ”dom”? Egentligen borde det vara ”vi”, punkt!
Där har vi den andra faran. Vi tenderar till att vara så självgoda att vi inte ser världen utanför. Vi har det bäst men inser inte att andra också kan behöva den erfarenheten. Vi skapar ett ”vi” och ”dom” komplex som gör oss mycket obehagligare än vad vi egentligen vill inse. Vår stolthet är vår helgedom och vi skapar därmed oskrivna lagar som dömer alla nytillkomna direkt. Det blir tabu för andra att ta del av vår gemenskap. De vet inte hur de ska agera och kan lätt falla offer för den vänskapliga humorn som oftast som alltid är lite väl tilltagen.
Det är fara nummer tre. Skämt på varandras bekostnad är trevligt så länge man vet var man har varandra. När man kan lita på varandra så blir helt plötsligt ganska grova och diskriminerande skämt plötsligt mer okej: man skämtar ju bara. Nya människor känner inte exakt var gränsen mellan trakasserier och vänskapliga nyptag går och då kan det lätt falla sig som så att de känner sig mobbade och utstötta när någon egentligen bara var välmenande och förstående när hen påpekade att ”du e’ ju dum i huv’et”. Om man vänder på quornskivan så kan en ovetande nykomling tro att det är okej att bli mobbad och trakasserad av någon anledning och det är möjligen ännu värre. Det kan mycket väl leda till att hen känner sig otillräcklig och skyller allt på sig själv. Kanske inte det bästa?
Finns det inget vi kan göra då för att möta den mörka framtiden? Absolut finns det en massa saker att göra. Ett första steg kan vara att bara tänka: ”Har jag sagt något dumt, gjort något dumt eller bara haft några fördomar eller idéer som kanske inte är helt bra?” Därefter kan man fortsätta med att t.ex. prata med en nyinvigd, välkomna en ensam person till en runda Munchkin eller bara bjuda på en chokladbit. Vägarna är många och problemen ingalunda oöverkomliga. Jag vet att det finns en massa underbara människor i TVM, visa bara er bästa sida.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar