Här kommer den andra delen av den spännande novellen om Karin och Gustav, den här gången skriven av Maja Holm. Har du inte läst den första delen ännu så rekommenderar jag att du gör det, den finns längre ner på bloggen.
Gustav kröp ihop mot marken när han tog sats för att lyfta. Karin kunde känna musklerna spännas under henne och hon tog ett fast grepp kring den nedersta halstaggen för att inte komma ur balans. Så lyfte de, upp mot himlen. Det var en fin dag att flyga på. Det blåste en svag nordvästlig vind, men inte tillräckligt för att blåsa dem ur kurs och Gustav kunde lugnt segla mellan ett och annat vingslag. Nedanför dem blev husen i förorten mindre och mindre och bilarna såg ut som små leksaker. De följde floden som löpte utmed motorvägen, fast åt motsatta hållet. Medan leksaksbilarna i blått, rött och silver susade med morgontrötta förare mot den större staden, där de skulle parkera i gråa nedgrävda parkeringshus och tillbringa dagen med att dricka kaffe och skälla på sina assistenter, flög Karin och Gustav bort från den. En gång hade hon också suttit i en sådan bil, på väg mot ett kontorsjobb på ett oansenligt företag som sysslade med IT-lösningar på arbetsplatser. Det hade varit ett ensamt och enformigt jobb vars stora höjdpunkter bestod av förmiddagsrast, lunch, eftermiddagsrast och att gå hem för dagen. Men inte nu längre. Sedan Karin hittat Gustav på en nedläggningshotad djurpark i Nordnorge hade livet tagit en bestämd vändning till det bättre. Nuförtiden flög de varje morgon ut till forskningscentret vid kusten — en resa som med bil skulle tagit flera timmar, men som med drake bara tog en knapp kvart. Där arbetade de, tillsammans med ett par andra drakar och ryttare, med dyka efter skrot i havet, som forskarna sedan använde för att analysera de elektromagiska (ja, du läste rätt) fältens förändring. Det var ett slitsamt jobb, men sammanhållningen var bra och det fanns alltid något att göra. Arbetsuppgifterna var varierande och på det hela taget var både Karin och Gustav mer än nöjda med miljöombytet. Det var ungefär vid den här tidpunkten, då de gick ner för landning på den stora gräsytan utanför centret, som saker började bli underliga. För det första var det ingen där. Det var helt tomt. Inte ens Karl-Axel och hans trotjänare Baby var där, trots att de aldrig varit försenade i sitt liv. Och det var någon underligt med havet. Det liksom bubblade. Det var inte några vanliga vågor, insåg Karin. Hennes första tanke att det var något med de elektromagiska fälten. De hade visat på alarmerande styrka de senaste dagarna. Plötsligt reste sig en våg ur havet — säkert femtio meter hög — och ett väldigt rytande hördes. Det var ingen våg! Det var den största drake Karin någonsin sett, stor som ett berg och med halstaggar tjocka som trädstammar. Det var annat än tama fjälldrakar som Gustav och Baby. Havet virvlade runt dess ben och enorma vattenmassor spreds när monstret skakade på sig. Några droppar nådde Karins ansikte. Gustav darrade nu så mycket att han tappat nästan all höjdoch Karin satt som förstenad, oförmögen att reagera. Vad var detta?
Fortsättning följer
Skulle du vilja skriva framtida del av novellen? Säg bara till mig (exempelvis på balder.w@hotmail.com) så skriver jag upp dig på kölistan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar