Nu ska vi åka!

Den 10:e november gav sig en grupp TVM:are ut för att vandra. Målet var okänt för alla utom tärningen som skulle bestämma allt.

Det är tidig morgon när jag kommer till stationen. Jag har släpat mig upp redan klockan nio på en lördag men jag vet att det kommer att vara värt det. Efter ett tag börjar folk ramla in och till slut så är vi imponerande nog hela tolv stycken!

Väl samlade är det dags att bestämma resemålet. Oscar tar fram tärningen och vi styr stegen mot Skåne-trafikens karta över Skåne. Efter en stunds överläggning och två tärningskast så vet vi att Stehag är resans mål och vi ger oss snabbt iväg till spåret.

Ombord på tåget är stämningen tyst. Kanske är folk oroliga för vad som ska hända när vi kommer fram. Under resan får jag en mycket hastig genomgång av aktivitetskonceptet från Adam, aktivitetens ena ledare. Enligt Adam går tärningsvandring ut på en enda sak: tärningen bestämmer allt. Man kan i princip ha en tärnings-vandring var som helst, bara tärningen bestämmer att man ska dit.

”Vi e’ typ många” tillägger Patrik, den andra ledaren för aktiviteten. Det stämmer verkligen, det är inte ofta som så många dyker upp på en TVM-aktivitet och engagemanget är verkligen välkommet. Tåget fortsätter sin färd och stannar till i Eslöv där Oscar snabbt inflikar: ”jag hatar människor”. Dock drabbas vi inte av några missöden på färden och snart rullar vi in på Stehags station där vi snabbt och smidigt hoppar av. Genast plockas tärningen fram, denna gång för att bestämma lunchtid. Efter några kompromisser enas vi och tärningen om att äta mat om tre timmar och middag fem timmar senare.

”Jag hatar människor” –Oscar om Eslöv

Vägen går rakt in i närmaste skog och efter ett par varv på konstiga stigar hamnar vi mitt i skogen. Tärningen undviker smidigt ett jaktlag och för oss rakt på en vild flod som forsar fram genom skogen. Tärningen är obeveklig: det är kåsrace som gäller! Snabbt plockas dryckesdon av olika slag fram ur packningarna och Oscar intar domar-positionen en bit nedströms. Kåsorna sus iväg, inte allt för ivrigt, och når slutnigen fram till målet. Adam visar sig vara ägare till mästarkåsan och han poserar stolt inför vår utsända fotograf.

Uppe ur det blöta fortsätter vi färden mot okända mål. Nästa mål visar sig vara en kulle omgiven av högt gräs. Ännu en gång låter tärningen göra sin röst hörd och vi tvingas leka femton tills vi inte orkar mer. Genast fortsätter färden men inte långt. Våra magar kurrar och den avlägsna lunchen känns onåbar. Vid åsynen av en fin liten dunge rådfrågar vi tärningen och efter lite manipulation ger den med sig och låter oss äta vår välförtjänta måltid. Maten består av korvstroganoff, tacos, pasta och fattiga riddare samt bacon (givetvis) och alla är mycket glada förutom de sju boil-in-bag-rispåsarna som blev nedtryckta i en, inte allt för stor, kastrull.

Med fulla magar ger vi oss så ut att leka på den närliggande ängen. ”Polis och demonstranter” och pjätt av olika slag hinner vi med innan vi tröttnar. Slutligen, i brist på några ordentliga idéer, börjar vi leka ”Zombies och mumintrollzombiejägare”, en lek som påminner om ”älvor och slem” fast en aning annorlunda. Uttröttade av allt lekande och ätande ger sig dock tillslut jag, Mange och Oscar hemåt och lämnar de övriga åt sitt öde i den mörka skogen. Väl ombord på tåget hem pustar vi ut och konstaterar att det var en lyckad aktivitet trots allt.